´cause_I_can

Hittade en dikt som jag skrev för ett tag sedan. Det är inte en kärleksförklaring till en människa, det är en hyllning till alla dessa människor som berör oss. Människor som man bara får ha runt sig för en kort tid men ändå lämnar ett så starkt och markant avtryck i vår person. Jag har träffat många sådana här människor, de har gjort mig glad och de har gjort mig förtvivlad....ofta samtidigt. Å ena sidan är jag glad av det jag får ut av mötet med dom, den kunskap de ger mig och den beundran jag känner inför dem. Men jag blir också förtvivlad över att de är så långt borta att de inte tar plats i min inre cirkel. Det finns en sådan människa i min värld nu, en människa som jag inte inte med säkerhet kan faställa min intällning eller känslor inför. En människa som jag så gärna vill ha i min närhet och som jag är stolt över att få kalla min vän. Önskar bara hon hon faktiskt kunde bli det på ett mer intensivt sätt även i praktiken, önskar att jag kunde vara avslappanad i hennes närhet. Det är en härlig kännsla att ha inför någon men samtidigt skaver den, samtidigt sårar den. Det finns stunder då det inte finns något som man önskar så högt som att denna människa se dig, prata med dig, tycka om och bry sig om dig, känna en liten gnutta av det du känner. Jag vet det här är väldigt likt en kärleksförklaring på ett sätt så är det också det. Det är en psykisk attraktion, som är oerhört svår att skilja från en förälskelse. Och den kan övergå i kärlek och fysisk attraktion. Nä nu känner jag att jag börjar bli riktigt flummig här, men det är svårt att sätta ord för det man känner. Vill ändå gärna höra om det är någon som förstår vad jag menar, någon som har träffat den här människan?