´cause_I_can

Jag måste vara värdens mest tjatiga människa, tänkte jag tills jag såg att det faktiskt var 5 månader sedan jag skrev något senast :-P Men vissa ämnen upprepar sig helt klart. Ja det är sant samma uttjatade människa som tidigare, som först, har återigen stoppat mig, mitt liv och hela min existens i en burk och skakat om till oigenkännlighet. Varför har hon denna makt över mitt liv, vid ett tillfälle i helgen fick hon det att göra så ont i mig att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Och då stod hon 10 meter bort! Har aldrig känt en sådan enorm svartsjuka i hela mitt liv. För det är just det jag måste erkänna för mig själv att det var, ren och skär svartsjuka! Men varför? Varför känner jag så här? Hela min dag har varit uppfylld av att hon var tvungen att dyka upp i min närhet igen. Även om jag vet att det bara är ytterst tillfälligt och att det troligen är flera månader tills vi ses igen.

Om ni är förvirrade så är det förståligt, kanske jag borde klargöra att det finns två sådana människor i mitt liv, som för mig att reagera långt utöver mitt förstånd. Människor som jag älskar, hatar och älskar igen, som jag vill ha som kompis, som jag vill kyssa, krama och neutralisera. Livet kan verkligen vara komplicerat...

NU har jag gjort det igen, nä det är egentligen två saker jag gjort. 1. jag har glömt bort den här sidan och skrämt bort de få läsaren jag en gång hade. 2. jag har hamnat i ett känslomässigt kaos...igen. Kommer ni ihåg inlägget jag skrev om att det finns vissa människor som det bara inte går att släppa, som man får en konstig odefinierbar relation till och känsla för? Kommer inte ihåg exakt hur jag formulerade mig men i alla fall. Jag har träffat på ytterligare en sådan människa. Jag sitter här och försöker koncentrera mig på något produktivt men det vill sig bara inte. Denna människa som både kan få mig att känna mig så upplyft och så nedtrampad. Men den här gången är förutsättningarna lite annorlunda och jag är fast besluten, jag ska göra denna människa till min vän. Egentligen är hon redan det men jag vill flytta henne en nivå eller två , längre in i min personliga zon. Jag hoppas att hon med det också blir lite ”neutraliserad”, att jag inte ska vara så känslig för hennes humör. Undra om ni förstår vad jag skriver eller om det här är rena grekiskan för er, jag hoppas ni förstår.

Konstigt....det finns en person som jag med hela min uppenbarelse önskar att jag bara kunde känna likgitlighet inför. Att inte behöva hoppa till varje gång jag ser denna eller någon som liknar denna människa. Att inte behöva ha min tankar eller drömmar invaderade bara för att jag sett ett glimt av denne. Jag kan idag inte ens vara säker på om jag hyser positiva eller negativa känslor, någon form av hat-kärlek som jag inte kan släppa. Det är ju glömt egentligen såvida inte denna person få för sig att helt plötsligt dyka upp igen...får då blir jag skrämmande medveten om att jag inte kan göra det jag vill...känna likgiltighet inför denna person som inte gjort mig något gott.

Undera hur många som har önskat att känslor kunde ha en av och på knapp....de flesta skulle jag tänka mig. Men mina känslor va av...i si så där 3 månader...tills personen var tvungen att visa sin existens igen. Jag är irriterad över att personen dök upp och rörde till min värld igen...men nu kan kan jag inte låta bli att önska,tänka,drömma om att denne ska söka upp mig. Jag hatar mig själv för det...det finns ingen logik. Jag blir så trött, det tar så mycket onödig energi åt ingenting, för jag vet ju att vi inte passar ihop på några plan, så varför?

Åsså var den här, denna högt skattade högtid som är tänkt att ge människor så mycket glädje. Visst för julen med sig mycket glädje, jag ser verkligen fram emot att få komma hem och träffa familjen  och de gamla vännerna igen. Tänk när man sitter där  på julafton och det ligger en massa paket under granen och maten är framdukad mmmm härligt. Men det är en lång väg med mycket stress (och t.o.m viss ångest) innan man kommer dit. Även på julafton är det en hel det ståhej innan maten är klar och framme på bordet. Men jag undrar ändå om det inte är värt det, jo för mig är det värt det. Men så är det tyvärr inte för alla, alla har inte en familj att köpa julklappar åt och äta julmat med, tyvärr. För dem är det här en väldigt ensam tid, som säkerligen är fyld av ångest. Ensamheten blir så påtaglig när alla andra springer runt  med kassa med klappar och det enda folk paratar om är hur de ska hinna få klart allting till jul.

Så vad kan man göra, det är enkelt, se dig om! Människor som är ensamma på jul behöver inte nödvändigtvis inte vara ensamma resten av året, de kan ha massor av vänner. Men jul klassas som en familjehögtid...men så va de det där om att alla inte har någon familj. Därför uppmanar jag alla att titta runt omkring sig, finns det människor i din närhet som kan behöva sitta ensamma i jul? Bjud in dem, du kan inte tvinga dem att komma men även en inbjudan värmer.

Vad drömmar kan vara konstiga, man förstår inte alltid hur huvudet kan koka ihop en sådan röra. Varken drömmarna i sig eller mitt jag i drömmen är speciallt logiskt heller. I natt drömde jag att jag va med barn, första augusti va det satta datumet, det va väldigt tydligt. Däremot va det inte något tal om hur jag ska klara skolan jag har ju trotts allt 2,5 år kvar på universitetet. Inte heller fanns den någon pappa med i bilden vilket är biologiskt intressant, jag menar man blir ju inte med barn utan vidare Nej mitt undermedvetna tyckte att de var mycket viktigare att poängtera att jag ville ha en katt. De var de två sakerna som var i fokus i drömmen, att jag skulle få en dotter den första augusti nästa år och att jag ville ha en katt :-P Men det är också det som är charmen med drömmar, tycker lite synd om dem som aldrig kommer ihåg sina drömmar, man kan faktiskt ha väldigt stor nytta av dem även om det mesta framstår som nonsen.

Guuuu vad jag är uttråkad, det är fredag eftermiddag, har inga planer för ikväll eller resten av helgen heller för den delen. Var länge sedan det var så så egentligen borde det känns skönt men just nu känner jag mig bara rastlös och uttråkad och då kom jag ändå precis hem. Varit och handlat och innan dess åt jag lunch med en kompis. Men just nu känner jag mig bara ensam...det börjar bli mörkt och det är rena skit vädret ut, ingen orkar lämna sina varma lägenheter. Jag vet några som ska ut men jag känner inte riktigt för det heller, eller framförallt så känner inte min ekonomi för. Det är sånna här kväll som man önskar att man hade sin kärlek här så att man bara kan sitta och mysa framför tv:n. Men det är väl just för att hon har varit här endel helger det sista som gör att folk lite har "glömt bort" mig när de drar ihop till förfest och så, trist vill inte tappa mit sociala liv bara för att jag gått och kärat ner mig. Helt plötsligt måste man anstränga sig för att bli ihåg kommen det behövde jag aldrig innan. Men just den här helgen är det många som har åkt iväg, hem till föräldrarna eller på solsemester. Nä det är bara för mig att ta min chockladkaka och krypa ner framför tv:n.

Nu är den här, den första snön...ok det börjar mer och mer att likna slask men det är ändå vitt ute och jag såg ut som en snögubbe när jag knallade in på universitetet i dag :-P

Hittade en dikt som jag skrev för ett tag sedan. Det är inte en kärleksförklaring till en människa, det är en hyllning till alla dessa människor som berör oss. Människor som man bara får ha runt sig för en kort tid men ändå lämnar ett så starkt och markant avtryck i vår person. Jag har träffat många sådana här människor, de har gjort mig glad och de har gjort mig förtvivlad....ofta samtidigt. Å ena sidan är jag glad av det jag får ut av mötet med dom, den kunskap de ger mig och den beundran jag känner inför dem. Men jag blir också förtvivlad över att de är så långt borta att de inte tar plats i min inre cirkel. Det finns en sådan människa i min värld nu, en människa som jag inte inte med säkerhet kan faställa min intällning eller känslor inför. En människa som jag så gärna vill ha i min närhet och som jag är stolt över att få kalla min vän. Önskar bara hon hon faktiskt kunde bli det på ett mer intensivt sätt även i praktiken, önskar att jag kunde vara avslappanad i hennes närhet. Det är en härlig kännsla att ha inför någon men samtidigt skaver den, samtidigt sårar den. Det finns stunder då det inte finns något som man önskar så högt som att denna människa se dig, prata med dig, tycka om och bry sig om dig, känna en liten gnutta av det du känner. Jag vet det här är väldigt likt en kärleksförklaring på ett sätt så är det också det. Det är en psykisk attraktion, som är oerhört svår att skilja från en förälskelse. Och den kan övergå i kärlek och fysisk attraktion. Nä nu känner jag att jag börjar bli riktigt flummig här, men det är svårt att sätta ord för det man känner. Vill ändå gärna höra om det är någon som förstår vad jag menar, någon som har träffat den här människan?

Äntligen kan jag börja träna igen, min kropp kommer väl få en chock efter att ha blivit till delad rollen som soffpotatis de senaste veckorna för att inte säga månaderna. Men nu ska den få komma igång igen, måtte jag hålla mig frisk nu. Jag har varit sjuk från och till de senaste två månaderna och fått stränga order från mina när och kära om att hålla mig borta från gymmet. Men nu ser du får det vara nog, fri från pencilinkurer och halsont (lite snuvig fortfarande men vadå?) är jag redo att återvände till dena arena för svettlukt. Tänkte jag skulle börja lite lugnt med lite thai chi, känna var jag har kroppen och så. För den är absolut inte vad den borde vara. Har aldrig varit typen som gnäller över sin vikt men när kläderna inte passar längre så har man en praktiskt problem, och som fattig student är inte en ny garderob ett alternativ. Nä nu är det dags att komma iform igen, trivdes för övrigt bättre i min gamla kropp också för den delen. Om en timme ska jag vara där så det är väl bara att leta fram träningskläderna, fylla vattenflaskan och ge sig iväg, äntligen!

Kom precis från ett mötae som blev något helt annat än det jag förväntat mig. Att deltagandet skulle vara lågt det är inte på något sätt förvånande men något som jag inte räknat med, vilket så här i efterhand känns lite blåögt, är den sned vridna representationen bland de som kom. De kom en grupp studenter som representerar en väldigt liten grupp, en grupp individtänkande studenter.  På något oförklarligt vis blev det en fråga om ideologi, de vill bryta sig låss, ta bort trygghetsfaktorer och till varje pris gynna den fria markanden. Vill vi att de ska represenetera oss studenter? Jag hoppas inerligt att de inte tar några beslut med de få studenterna som referensram utan försöker nå den stora massan av studenter som vill lägga sin tid på studier och vänner istället för politik. Intressant sak  att komma från någon som mig som  diskuterar politik mest hela tiden, och även irriterar mig på att människor  som i framtiden kommer att  jobba med frågor som i högsta grad styrs av politiska beslut, inte är det minsta insatta i politiska frågor. Visst önskar jag att fler hade kommit och gjort sin röst hörd så att vi inte hade fått den här sneda representationen, men att inte komma är också ett ställningstagande, det gäller bara att ta reda på vad det står för. Det kan handla om allt från ointresse, att man tycker att det är bra som det är, att det är i ett forum som passa vissa bättre än andra eller sämre vald tidpunkt etc.

Jag är en sådan där hopplös person som älskar att diskutera i all evendlighet, allt går att diskutera. Kan t.o.m dagdrömma om att diskutera ett visst ämne, där i dagdrömmer har jag alltid det bästa argumenten och kör över alla med väl riktade repliker. Dessvärre är det ju inte lika lätt i verkligheten då folk har en förmåga att komma upp med saker som jag inte tänkt på eller har ett direkt svar på....just då, efteråt kan jag bli irriterad på mig själv för att jag inte kom på de där smarta klockren svaren som poppade upp i skalen på mig förs ett par timmar senare. Men men då är det bara att komma i håg dem och använda dem i nästa argumenation.

Nu skriker larmet högt! De har lurat oss! Men kan någon hjälpa mig reda ut hur allvarligt det här är? Ska man slänga sig på datorn och radera allt på facebook, varje litet inlägg i taget för det räcker visst inte att bara ta bort sidan. Det känns nästan lite sorligt...väldigt motigt i vilket fall som helst. Jag hör till dem som har fastnat där, nu börjar sidan släppa taget om mig men i börjar var jag verkligen fast där, letade upp kompisar och skickade en massa roliga saker som ägg som kläcktes och fyllde folks akvarium med fiskar. Det är jätte kul men jag vill ju inte att någon ska kunna använda det emot mig när jag söker jobb....hm vad kan jag möjlighen ha skrivit där som är av intresse i det fallet? Inte kan de väl ta sakerna man kryssat i olika formulär på allvar, eller kan de det? Skit...vilken information de pumpar ur folk! Alla saker som man bara tror är roligt tidsfördriv är ett otroligt bra sätt att pumpa folk på information...jag hoppas verkligen att det kommer ut mer information om det här och hur de kan använda sig av den här informationen som de ha samlat in...och framförallt hur man raderar den!

Och hur gick det här till då? jag som nästan skrattat lite åt folk som håller på och bloggar, som med glädje hänger ut sitt liv åt allmänheten. men jag är inte den första som sagt det och sedan hamnat här och säkerligen inte den sista heller. Fråga mig inte vad jag kommer fylla den här sidan med men det kommer med största sannolikhet bli någon form av ventilations plats för mig. visst vill jag att människor ska läsa annars hade jag skrivit en dagbok och låst in i byrålådan, men jag skriver ändå mer för mig än för er.