´cause_I_can

Vad drömmar kan vara konstiga, man förstår inte alltid hur huvudet kan koka ihop en sådan röra. Varken drömmarna i sig eller mitt jag i drömmen är speciallt logiskt heller. I natt drömde jag att jag va med barn, första augusti va det satta datumet, det va väldigt tydligt. Däremot va det inte något tal om hur jag ska klara skolan jag har ju trotts allt 2,5 år kvar på universitetet. Inte heller fanns den någon pappa med i bilden vilket är biologiskt intressant, jag menar man blir ju inte med barn utan vidare Nej mitt undermedvetna tyckte att de var mycket viktigare att poängtera att jag ville ha en katt. De var de två sakerna som var i fokus i drömmen, att jag skulle få en dotter den första augusti nästa år och att jag ville ha en katt :-P Men det är också det som är charmen med drömmar, tycker lite synd om dem som aldrig kommer ihåg sina drömmar, man kan faktiskt ha väldigt stor nytta av dem även om det mesta framstår som nonsen.

Guuuu vad jag är uttråkad, det är fredag eftermiddag, har inga planer för ikväll eller resten av helgen heller för den delen. Var länge sedan det var så så egentligen borde det känns skönt men just nu känner jag mig bara rastlös och uttråkad och då kom jag ändå precis hem. Varit och handlat och innan dess åt jag lunch med en kompis. Men just nu känner jag mig bara ensam...det börjar bli mörkt och det är rena skit vädret ut, ingen orkar lämna sina varma lägenheter. Jag vet några som ska ut men jag känner inte riktigt för det heller, eller framförallt så känner inte min ekonomi för. Det är sånna här kväll som man önskar att man hade sin kärlek här så att man bara kan sitta och mysa framför tv:n. Men det är väl just för att hon har varit här endel helger det sista som gör att folk lite har "glömt bort" mig när de drar ihop till förfest och så, trist vill inte tappa mit sociala liv bara för att jag gått och kärat ner mig. Helt plötsligt måste man anstränga sig för att bli ihåg kommen det behövde jag aldrig innan. Men just den här helgen är det många som har åkt iväg, hem till föräldrarna eller på solsemester. Nä det är bara för mig att ta min chockladkaka och krypa ner framför tv:n.

Nu är den här, den första snön...ok det börjar mer och mer att likna slask men det är ändå vitt ute och jag såg ut som en snögubbe när jag knallade in på universitetet i dag :-P

Hittade en dikt som jag skrev för ett tag sedan. Det är inte en kärleksförklaring till en människa, det är en hyllning till alla dessa människor som berör oss. Människor som man bara får ha runt sig för en kort tid men ändå lämnar ett så starkt och markant avtryck i vår person. Jag har träffat många sådana här människor, de har gjort mig glad och de har gjort mig förtvivlad....ofta samtidigt. Å ena sidan är jag glad av det jag får ut av mötet med dom, den kunskap de ger mig och den beundran jag känner inför dem. Men jag blir också förtvivlad över att de är så långt borta att de inte tar plats i min inre cirkel. Det finns en sådan människa i min värld nu, en människa som jag inte inte med säkerhet kan faställa min intällning eller känslor inför. En människa som jag så gärna vill ha i min närhet och som jag är stolt över att få kalla min vän. Önskar bara hon hon faktiskt kunde bli det på ett mer intensivt sätt även i praktiken, önskar att jag kunde vara avslappanad i hennes närhet. Det är en härlig kännsla att ha inför någon men samtidigt skaver den, samtidigt sårar den. Det finns stunder då det inte finns något som man önskar så högt som att denna människa se dig, prata med dig, tycka om och bry sig om dig, känna en liten gnutta av det du känner. Jag vet det här är väldigt likt en kärleksförklaring på ett sätt så är det också det. Det är en psykisk attraktion, som är oerhört svår att skilja från en förälskelse. Och den kan övergå i kärlek och fysisk attraktion. Nä nu känner jag att jag börjar bli riktigt flummig här, men det är svårt att sätta ord för det man känner. Vill ändå gärna höra om det är någon som förstår vad jag menar, någon som har träffat den här människan?

Äntligen kan jag börja träna igen, min kropp kommer väl få en chock efter att ha blivit till delad rollen som soffpotatis de senaste veckorna för att inte säga månaderna. Men nu ska den få komma igång igen, måtte jag hålla mig frisk nu. Jag har varit sjuk från och till de senaste två månaderna och fått stränga order från mina när och kära om att hålla mig borta från gymmet. Men nu ser du får det vara nog, fri från pencilinkurer och halsont (lite snuvig fortfarande men vadå?) är jag redo att återvände till dena arena för svettlukt. Tänkte jag skulle börja lite lugnt med lite thai chi, känna var jag har kroppen och så. För den är absolut inte vad den borde vara. Har aldrig varit typen som gnäller över sin vikt men när kläderna inte passar längre så har man en praktiskt problem, och som fattig student är inte en ny garderob ett alternativ. Nä nu är det dags att komma iform igen, trivdes för övrigt bättre i min gamla kropp också för den delen. Om en timme ska jag vara där så det är väl bara att leta fram träningskläderna, fylla vattenflaskan och ge sig iväg, äntligen!